Från Wikipedia
"Optimism är en syn på livet, där man bevarar en syn på världen som positiv. Optimister tror generellt att människor och händelser är ingående goda, och att de flesta situationer slutar bra.
Pessimism, från latinets pessimus (värst), betecknar en tro på att den upplevda världen är den värsta möjliga. Den beskriver en generell övertygelse att saker är dåliga, och tendenserar att bli värre; eller det ser till ondskas eventuella triumf över godheten; det är en antonym till optimism, den motsatta tron att saker generellt blir bättre istället för sämre.
En vanlig frågeställning illustrerar Optimism vs. Pessimism via frågan, betraktar man ett vattenglas, som till hälften är fyllt, som halvfullt eller halvtomt? Sedvanlig visdom förmodar att optimister svarar 'Halvfullt', och pessimister 'halvtomt' (förutsättande att fullt betraktas som bra, och tomt betraktas som dåligt)."
Så vad bör man vara av de här två alternativen? Finns det någon fördel att vara något av dom? Är man verkligen antingen eller, kan man inte vara lite av båda?
Jag själv skulle nog kunna anse att jag är en riktig optimist. Jag anser nästan alltid att saker och ting kommer att ordna sej, saker är bra som de är och jag är glad.
Jag tycker nog att de finns fler fördelar med att vara optimist än pessimist. Jag tycker att om man ser ljust på saker och ting så har man lättare för sej att lära sej nya saker, man har lättare för att träffa nya människor (man vill hellre prata med någon som är glad och ser ljus på saker än någon som "klagar" och tycker allt är skit....eller hur?) och de ger en den där extra lilla livsgnistan som bara gör att man vill uppleva nästa ögonblick här i livet också.
Självklart så finns de fördelar med att vara pessimist också. Ta t ex att du ska på en jobbintervju. Du har vart på intervjun och kommer hem, då som pessimist så tänker man kanske "de är klart att jag inte kommer få de här jobbet, någon annan som är bättre lämpad för de komme få de istället.".
Då har man inte så höga förväntningar på de där jobbet och man blir inte allt för ledsen om man inte får de heller. Men däremot om de då ringer och säger att de vill anställa dej så blir man desto gladare.
De blir lite tvärt om om man är optimist. Då kanske man "räknar" med att redan från börjar att man kommer att få jobbet. Visst blir man nog lika glad här som pessimisten om man får jobbet, men man blir nog mer ledsen om de är så att man inte får de.
Men de kan även vara så att man blickar ännu mer framåt då om man inte får de och inser att detta inte var hela världen och att de kommer komma fler chanser.
Jag tror dock att de inte att de finns någon sån där klar gräns om man är optimist eller pessimist. Visst känner man sej kanske lite mer av de ena och de är oftast de man brukar gå efter om man ska förklara va man är.
Jag tror också att de är bäst att man är lite av båda, för de gör att man kan se saker och ting ur fler perspektiv. Och att kunna se saker ur fler perspektiv än ett är en väldigt bra egenskap som man kan ha nytta av i livet i många delar.
Så vad skulle du påstå att du är, optimist eller pessimist?
